“Jag börjar nu närma mig slutet av min praktikperiod här på Samordningsförbundets kansli. En av mina större uppgifter har varit att intervjua medarbetare från förbundets olika insatser kopplat till Samordningsförbundets inkluderingsplan, som togs fram förra året. Min samlade bild är att det finns ett intresse för inkludering- och jämställdhetsfrågor men att arbetet kan skilja sig åt mellan insatserna. Jag ser därför förbättringsmöjligheter att skapa mer struktur för att fånga upp deltagarupplevelser men även genom att signalera mer från ledningsnivå att inkluderingsarbetet prioriteras. Om det inte finns en gemensam uppfattning om hur inkluderingsarbetet ska genomföras och varför arbetet är viktigt, kommer inte heller frågorna att tas på allvar eller ge en bestående förändring. Ansvaret bör därför inte ligga på medarbetares personliga engagemang utan är alla medarbetares och chefers ansvar och behöver integreras i verksamhetens alla nivåer. Jag har även sett hur olika utvecklingsarbeten drivs för att bli bättre på inkludering exempelvis genom att anpassa sig efter den rådande situationen, anordna kompetenshöjande kurser, metodutbildning med inriktning genus samt utvecklandet av en ny jämställdhetsindikator. Sverige har alltid präglats av en mångfald av människor och för att allas kompetens ska kunna tas tillvara på behöver Samordningsförbundets arbetsrehabiliterande insatser fortsätta samverka och lära av varandra. Och för att arbetsmarknaden ska kunna möta kommande behov behöver vi alla arbeta för att utmana stereotypa och exkluderande samhällsnormer.
Text: Elisa Larsson
